| En till sida om Panikångest...... | ||||||||||||||||||
| Panikångest med agorafobi.. |
Hej mitt namn är Erika och jag har panikångest sen 4år tillbaka. Vad vill då jag med denna sida? Jo jag vill bara delge er andra med samma sjukdom mina bekymmer. Ieén fick jag när jag läste andras sidor. Jag kände en slags tröst i att inte bara jag lider..... Därför finns min version här nu. Min sjukdomsbild är uppdelade i två delar. Innan jag förstod vad det var och efter jag fått svar. | |||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||
|
Jag hade gått och lagt mig och kände mig deprimerad som vanligt.. Plötsligt började hjärta slå fruktansvärt fort utan att jag ansträngt mig det minsta.. Jag blev naturligtvis rädd och på vägen in till min mamma för hjälp så blev jag yr och det började flimra framför ögonen... Jag kunde inte andas ordentligt och döden var ett faktum för mig. Min mamma däremot undrade om jag var sjuk i huvudet. Hon ringde ingen ambulans och sa bara åt mig att hålla käften... Så där satt jag på min födelsedag och skulle dö... Jag försökte ringa en av mina närmaste vänner men hans pappa drog ur telefon jacket eftersom kl var tre på natten. Min mamma gick och lade sig och jag satt där förlammad av vad som hände... Efter 7 timmars dödsångest så somnade jag. När jag vaknade på morgonen så trodde jag allt var över för att jag levde ju!! Men det är vanligt att man går en vecka och tror att det bara var en engångsgrej och samtidigt så undrar man "Vad fan hände?" Efter en vecka så släpper chocken och man får tillbaka attackerna men aldrig lika illa som den första. Varför man inte får det är ganska enkelt.. Nu vet man innerst inne att man inte dör av det! Man kan aldrig dö av panikångest!! Jag hade ångest hela nätterna och slutade äta mer än precis vad jag var tvungen till.. Jag svettades, hyperventilerade och hade hjärtklappning hela nätterna.. På dagarna sov jag för att då kändes det som om jag lugnade ner mig lite så jag kunde somna lite lätt iallafall.. Min pojkvän kom hem från det land som han befunnit sig i då jag började utveckla min ångest... Han fick för det första en chock över hur mkt jag gått ner i vikt. Sen upptäckte han att jag var bara ett skal gemfört med vad jag var innan. Som vi alla vet så börjar man undvika att göra saker för att man är rädd för att förlora kontrollen eller få en attack. Jag var livrädd för att svimma eller få en attack. Jag hade ständig yrsel och när det var riktigt illa så gungade allt jag stod på. Jag slutade gå ut med mina vänner helt. Jag gick till jobbet och sen hem för att lägga mig i sängen igen. Jag duschade inte själv för att jag var rädd för att drunkna. Min syster satt med mig varje dag. Jag sa inget till någon i min familj för att jag visste att de skulle tycka att jag var sjuk i huvudet. Jag kom på diverse bortförklaringar... Jag åkte med överallt ditt mina föräldrar skulle för jag vågade inte vara ensam hemma. De undrade aldrig vad som hänt... Första tiden trodde jag att det var en hasch psykos, jag rökte ett par ggr innan min panikångest började. Men sen insåg jag att så inte var fallet. Där efter blev det Shzisofreni. Men det passade inte heller riktigt... Efter 1½ år med ständig ångest bröt jag ihop... Jag ville ta livet av mig men var ändå livrädd för det... Jag ville ju leva mer än någonsin men inte under de förhållandena... Jag hamnade på barn o ungdomspsyk... De var jätte dåliga... Fast diagnosen var klar så sa de aldrig vad det var jag hade... Jag hittade "mitt sjukdomsnamn" i en tidning efter 2års ångest. Det var en novell som en tjej hade skickat till den här tidningen. Hon skrev att det var panikångest hon hade. Jag gick till psykologen oh frågade om det var panikångest jag hade och hon sa bara: -Ja, hur kom du fram till det?? Jag fick veta att man kan bli frisk men de sa aldrig hur... Jag slutade gå dit för det kändes inte som det hjälpte.. De erbjöd mig anti depressivt men jag ville inte ha det..då... Jag fortsatte utveckla fobier.. här är en del av dom: Åkte aldrig buss/tåg själv. Åt inte med andra. Såg aldrig någon i ögonen (iofs en gammal fobi men det blev värre) Såg till att aldrig vara ensam. Rökte aldrig av andras cigaretter.(tänk om det inte bara är tobak) Gick inte mer än högst i en liten Ica affär men varuhus kom inte på fråga. Det fanns många fler fobier än de här men många har jag glömt med åren.. I slutändan satt jag där utan vänner och hade bara min katt som vän... Jag hade inget liv... jag bara jobbade och tjänade pengar som jag inte hade en anning om vad jag skulle göra med... Jag gjorde ju ingenting!!! Jag hade ett namn på vad det var jag hade men inget annat... Men efter ett tag så kom min barndoms kompis till att i princip tvinga mig ut. Jag var på Malmöfestivalen och började då dricka alkohol igen... Jag slutade med det när ångesten började.. Till en början var det obehagligt att vara påverkad för då förlorade jag en del av min kontroll... Men jag fortsatte dricka för känslan av att vara påverkad var så härlig att jag kunde inte avstå.. Så småningom åkte jag buss som de flesta andra och hade nya vänner igen. En hel sommar kände jag mig ganska frisk men bakslaget kom när sommaren tog slut och min mamma blev svårt sjuk. Jag blev oroligare o oroligare inombords och jag började dra mig undan igen... Jag kom till ett slags dagvårdcenter för ungdomar med kriminalitet eller missbruksproblem. Jag hade skit kul på dagarna och flipade ut mer o mer... Jag skötte ingenting... Ångesten blev mer o mer påtaglig och till slut en kväll så nåde den sin kulm och jag fick panikångest igen. Jag började skaka som innan och då fick jag nog! Jag var tvungen att ha någon att prata med med detsamma! Jag sprang in till min mamma och bad henne komma in på mitt rum. Jag låg i min säng o grät när hon kom. Hon satte sig i sängen och hon fick höra typ det ni läst er igenom nu. Hon sa bara att hon inte visste vad jag skulle göra.... Men nu visste hon i allafall! Jag gick till psyket dagen efter och fick anti-dep utskrivet (Cipramil) Jag vågade inte äta dom... Jag drack vin istället :( Till slut åkte jag in på ett hvb-hem. Ett slags behandlingshem för folk med diverse problem. Den första veckan kände jag mig mycket bra gemfört med vad jag gjort innan. Jag var iallafall trygg!!! Jag kunde sova gott och prata öppet om mina problem. De förstod... Men efter en vecka så åkte min mamma in på sjukhus för att hon blivit mkt sämre.. Då var allt tillbaka igen! Psykolog kom akut till hemmet och sa åt mig att börja äta pillerna jag fått innan. Hon ville även skriva ut lugnande men jag ville inte ha det alls. Jag började ta Cipramil och trodde allt skulle bli bra men oj vad fel jag hade!! Ingen hade berättat riktigt hur pillerna fungerade. Bara att man mådde bättre sen, mkt bättre men det gjorde inte jag. Jag fortsatte äta dom för att jag tänkte det är väl bättre än ingenting i allafall. Jag började träna mig själv i att gå ut en liten runda ensam och åka en busshåll plats bort. Med tiden blev ja lite bättre och jag kände mig gladare. Jag revolterade på hemmet för att ja mådde så bra att jag behövde inte dom längre men de menade på att jag skulle vara där ändå för andra anledningar. Jag stack ut på helgerna och söp istället för att gå dit. Men det är en annan historia. Efter ett tag blev jag sämre igen eftersom jag egentligen inte var så bra som jag trodde.. Jag flyttade ihop med en kille som jag fortfarande bor ihop med. Han visste vad panikångest var och genom honom fick jag veta varför man reagerar som man gör. T.ex. Yrseln kommer av att när man är stressad eller rädd så ökar andningen och då blir det för mkt syre i hjärnan. Hjärtklappningen kommer av att man är rädd innan man ens förstår det själv. Eftersom vi "paniker" är mycket känsligare än "vanliga människor" så upptäcker vi i princip allt som är nytt eller lite konstigt med vår kropp. Ett vanligt riv sår som de flesta andra hade fnyst åt kan vi få till att vi antagligen är hiv smittade eller har fått cancer. Tyvärr så dog min mamma strax efter det att jag träffat min pojkvän som berättade allt det här för... Jag trodde jag skulle ta livet av mig eller liknande när min mamma dog men tvärtom... Jag reste mig!! Förtillfället så blev min ångest lättare men det berodde förmodligen på att jag var ledsen för så mycket annat och hade så mycket annat att tänka på för när min sorg blev lättare att bära så började jag med ångest tankar igen... Nu i höstas så kom jag i kontakt med en duktig psykolog som jag går hos nu regelbundet. Den terapi form som jag behandlas under heter Kogntiv terapi och är nog det som visat sig vara bäst mot panikångest. Jag äter medicin. Antidepressiv fortfarande. Jag slutade som sagt aldrig med Cipramil utan åt vidare för att jag trodde det var bättre än ingenting. Men min nuvarande psykolog ville byta för att se om en annan sort fungerar bättre. Så jag fick Zoloft. Jag hade grymma biverkningar i början. Min sambo kunde inte lämna mig ensam 1 timme utan att jag kreverade. Jag kämpade mig igenom biverkningarna och det blev bättre efter ca 4 veckor. Jag har kommit framåt med mig själv det senaste halvåret. Jag kan nu sova ensam om jag känner mig trygg och förberedd. Jag kan ta bussen kortare sträckor, gå och handla själv, gå på stan, sova över hos mina vänner, äta pizza ute m.m. Jag har mycket att tacka ångesten för trots allt... Annars hade jag nog inte varit mycket att skryta med för samhället idag *ler* Jag har lång väg till ett normalt liv.. Terapin tar mellan ½-2år att gå igenom. Numera väljer jag mina vänner och bekanta med omsorg för att de som vill umgås med mig måste ha insikt i vad ångest kan göra med en människa. Jag pratar aldrig med min pappa om det t.ex. för att han menar att det är påhit. Min pappa hatar jag för det men sen samtidigt är det svårt att stöta honom ifrån sig. Jag klarade det i typ 2 månader efter han sagt att jag bara var inbillnings sjuk. Jag måste kunna berätta att nu har jag ångest och nu vill jag gå ut eller vad det nu är för situation. Jag är min sambo evigt tacksam!!!! Hoppas jag hjälpt någon annan stackare där ute i världen med att berätta om version. Det är inte meningen att detta skulle bli en jätte snygg hemsida för det klarar jag inte av :0) Skriv om ni vill berömma eller klaga men snälla skriv inte och beklaga för att jag har panikångest o.s.v. för det är inte det jag vill höra!!! Som jag sa innan jag vill bli frisk och trots allt så har jag mycket att tacka min ångest för! | Två år av oförståelse... | |||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||
| Olika metoder för avslappning och ångestminskning... |
Ett sätt att minska kvävnings känslorna är att andas i en s.k. kallad fyrkants metod. Man andas in och räknar till 3. Sen håller man andan och räknar till 3, andas ut o räkna till 3 och om igen tills man känner att det hjälper. Kvävnings känslorna får vi av att vi spänner musklerna i bröstkorgen och därav svårare att andas. Man kan ALDRIG kvävas av det!!! Det kan ta ett tag innan man förstår sig på fyrkanten men mig hjälper den ofta nu när jag förstår hur jag ska använda den. När man känner att man börjar tänka i fel banor så finns det en annan sak man kan göra. Så fort man kommer på sig själv med att tänka i negativa banor så tänker man ordet tankestopp. Sen säger man det om o om inom sig själv så man inte tillåter sig själv att tänka på annat. Under tiden man göra detta så ska man leta upp någonting annat att sätta tankarna på. T.ex. sysselsätta sig med sin favorit hobby. För mig brukar det hjälpa bäst med att sätta tankarna på något jag verkligen gillar direkt. Har man mycket mardrömmar så kan man gå en promenad precis innan sängdags. Man ska inte äta innan man går och lägger sig för då arbetar kroppen när man ska sova. Personligen så har jag provat alla dessa "knep" men det har inte fungerat på mig.... Men när jag gick hem till en kompis och sov där så sov jag bättre än vad jag gjort på länge!! Så kanske miljöbyte är bra...har dock aldrig hört talas om att det skulle vara det... Det enda jag vet som man verkligen ska låta bli in i det sista är BENZODIASEPINER såsom Sobril, Stesolid, Valium, Xanor m.fl. det är starkt beroende framkallande och gör bara nytta för stunden. Jag hade Theralen innan men jag tog aldrig av den för att jag vågade inte. (Hade en kompis som testade det och hon sa att hon kände sig förlammad) Jag har tagit sömnmedel en gång och det var efter den näst värsta attacken jag någonsin haft. Jag blev först helt röd flamig över hela kroppen och sen blev jag givetvis varm... så varm så att det sved över hela kroppen. Jag ringde psyket och de sa åt mig att ta den tablett jag blev erbjuden där jag befann mig. Jag tog den och somnade efter en 15 min. Det var då jag skaffade Theralen som säkerhet. Men t.o.m. av den attacken lärde jag mig någonting... och det var att istället för att äta lugnande så tog jag av mig en del kläder och gick ut i kylan. Efter en ½ min så var jag normal igen. En annan sak man kan göra är att ta ett A4 och göra tre kolummer. I den 1:A så skriver man SITUATION o i den andra KÄNSLOR 0-100 o i den tredje AUTOMATISKA TANKAR. Sedan fyller man i vilken situation man är i när man börjar med den här övningen. T.ex. om jag är livrädd för att gå till Ica så skriver jag att situationen är att jag ska gå till Ica. Sen måste man uppskatta hur pass stark rädslan och ångesten är för det. När man gjort det så går man vidare till automatiska tankar. Där skriver man t.ex. att jag är rädd för att svimma på vägen dit, jag kommer dö, alla kommer titta på mig och tycka jag är dum i huvudet m.m. Sen tittar man på helheten av A4:at och försöker tänka realistiskt. T.ex. Rädslan för att svimma: Brukar du svimma? Om nej: Varför skulle du göra det just idag då?, Är det farligt att svimma?, Varför är det omöjligt att svimma? Svar: När man får ångest eller blir rädd så ökar blodtrycket vilket innebär att det är näst intill omöjligt att svimma eftersom man svimmar för det mesta p.g.a. lågt blodtryck. Brukar du inte svimma av ångest så lär du inte göra denn dagen heller!! Detta är saker man sysslar med i kogntiv terapi... Jag som PATIENT kan bara gå på mina EGNA erfarenheter av det!!!!! En bok jag kan rekomenadera heter Ångest- och vägen bort från den. Allmännt känd som "Ångestboken". Den är skriven av Christer L Nordlund. Jag köpte min på Paniksyndromssällskapet och den kostade då 75:- tror jag. Tack för att ni orkade läsa all min text!! Jag är imponerad om du orkat dig ändå hit *ler* | |||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||
| Favorite Links | |||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||